Hans Knutsson diskuterar management, managementutbildning, rationella beslut och ödets nycker i EFLs aprilkrönika.
Parallellt med de senaste 15 årens stigande intresse för uppförandekoder, hållbarhet och socialt ansvarstagande har managementutbildning kommit att ifrågasättas alltmer. Hösten 2008 var jag i Boston, på Babson College, och fick se och höra en blek rektor, nyrekryterad från Harvard, stå och rannsaka sig själv å hela akademins vägnar: ”Det är mina tidigare studenter som har kört världsekonomin i botten”, sa han. Tre år tidigare hade Sumantra Ghoshal, välrenommerad strategiforskare och -konsult, skrivit en artikel där han på ett självutlämnande sätt visade hur naken kejsaren (läs: managern) är när vi tittar närmare på honom. Mycket av det managern lär sig om beslutsfattande vilar på rationalitetsantaganden som är bäst lämpade för att på ett aggregerat plan, med hänsyn tagen till slumpmässiga variationer, förutspå konsekvenserna av olika handlingar. Utan att reflektera nämnvärt över det lär vi ut rationellt tänkande genom diverse modeller, alltifrån lagerplaneringens Wilsonformel till innovationens kunskapsagglomeration. Vi lär ut finansiering, kalkylering, organisering, marknadsföring, redovisning. Klassiska industri- och handelskompetenser allesammans. Utifrån dessa modeller fattar bra chefer rationella beslut.
Det som slår mig nästan varje gång jag har med beslutsfattare att göra är hur sårbara de, ja, vi alla, är för ödets nycker. James March, en 88-årig tungviktare inom beslutsfattandeforskning, råder oss att vara på offensiven, men samtidigt förhålla oss skeptiska till framgång. Ödmjukhet är förvisso en dygd, men vi vet alla att misslyckanden beror på otur, framgångar är däremot välförtjänta. Det är en väl belagd psykologisk reaktion hos människan när man ställs inför konsekvenserna av sina egna handlingar. Och vad värre är, vi talar sällan om misslyckanden. Chris Argyris har under många år genom sin forskning visat hur lärande och utveckling hämmas i organisationer bara genom det faktum att människor skäms för att misslyckas. Det är därför vi håller tyst när det går åt skogen. ”Fel” är ett ord med en sylvass udd, ingen vill få den riktad mot sig och det gör ont att bli stucken av det. Ett talande exempel är att det behövdes anonym incidentrapportering inom Flygvapnet innan stridspiloterna vågade dela med sig av sina erfarenheter och därigenom förmåddes att bryta en negativ olyckstrend.
Det är precis här, i skenet av skammens flammande rodnad, som rationalitetens ledare möter realitetens chef. Managementutbildning syftar till att de som går den ska bli bättre på att leda och styra, de ska bli bättre på att fatta rationella beslut. Men idén om rationella beslut bygger på ett gammalt orimligt antagande om den allseende ledaren som kan ta in all relevant information som situationen kräver och fatta det bästa av alla möjliga beslut. Så länge vi odlar denna myt så kommer dåliga resultat i första hand att vara en konsekvens av våra personliga tillkortakommanden. Därmed kommer också många tillfällen till lärande och positiv utveckling att gå till spillo. Jag tror vi har mycket att vinna på att se på verklighetens villkor med lite större ödmjukhet, inte minst inom exekutiv ledarskapsutbildning. Jag tror att den härförare som vågar se slumpen i vitögat kommer att lära sig mer och fatta klokare beslut. Så, framåt, med ödmjukhet!
Hans Knutsson
